Merge pull request #45 from spraakbanken/40-fix-alignment

fix alignment
spraakbanken · May 8, 2024 · 1967059 · 1967059
2 parents 3a75d26 + 7d34573
commit 1967059
Show file tree

Hide file tree

Showing 13 changed files with 2,237 additions and 1,818 deletions.
diff --git a/.github/workflows/test.yml b/.github/workflows/test.yml
@@ -107,7 +107,14 @@ jobs:
         run: make test
 
   run-example:
-    name: Run example
+    name: ubuntu / 3.8 / run-example / ${{ matrix.example-name }}
+    strategy:
+      max-parallel: 4
+      fail-fast: false
+      matrix:
+        example-name:
+          - ocr-correction-viklofg-sweocr
+          - christoph-borg
     runs-on: ubuntu-latest
     steps:
       - name: Check out repository
@@ -136,7 +143,7 @@ jobs:
       - name: Run example
         run: |
           source .venv/bin/activate
-          cd examples/ocr-correction-viklofg-sweocr
+          cd examples/${{ matrix.example-name }}
           echo "" | sparv setup
           sparv run
           ls -R

diff --git a/Makefile b/Makefile
@@ -50,7 +50,7 @@ help:
 	@echo ""
 	@echo "publish [branch=]"
 	@echo "   pushes the given branch including tags to origin, for CI to publish based on tags. (Default: branch='main')"
-	@echo "   Typically used after `make bumpversion`"
+	@echo "   Typically used after 'make bumpversion'"
 	@echo ""
 	@echo "prepare-release"
 	@echo "   run tasks to prepare a release"
@@ -89,6 +89,11 @@ install-dev:
 install:
 	pdm sync --prod
 
+lock: pdm.lock
+
+pdm.lock: pyproject.toml
+	pdm lock
+
 .PHONY: test
 test:
 	${INVENV} pytest -vv ${tests}
@@ -142,20 +147,26 @@ publish:
 
 
 .PHONY: prepare-release
-prepare-release: tests/requirements-testing.lock
+prepare-release: update-changelog tests/requirements-testing.lock
 
 # we use lock extension so that dependabot doesn't pick up changes in this file
-tests/requirements-testing.lock: pyproject.toml
+tests/requirements-testing.lock: pyproject.toml pdm.lock
 	pdm export --dev --format requirements --output $@
 
-.PHONY: kb-bert-prepare-release
-viklofg-sweocr-prepare-release: ocr-correction-viklofg-sweocr/CHANGELOG.md
-
-update-changelog: CHANGELOG.md ocr-correction-viklofg-sweocr/CHANGELOG.md
+.PHONY: update-changelog
+update-changelog: CHANGELOG.md
 
 CHANGELOG.md:
 	git cliff --unreleased --prepend $@
 
+# update snapshots for `syrupy`
+.PHONY: snapshot-update
+snapshot-update:
+	${INVENV} pytest --snapshot-update
+
+.PHONY: kb-bert-prepare-release
+viklofg-sweocr-prepare-release: ocr-correction-viklofg-sweocr/CHANGELOG.md
+
 .PHONY: ocr-correction-viklofg-sweocr/CHANGELOG.md
 ocr-correction-viklofg-sweocr/CHANGELOG.md:
-	git cliff --unreleased --include-path "ocr-correction-viklofg-sweocr/**/*" --include-path "examples/ocr-correction-viklofg-sweocr/**/*" --prepend $@
+	git cliff --unreleased --include-path "ocr-correction-viklofg-sweocr/**/*" --include-path "examples/ocr-correction-viklofg-sweocr/**/*" --prepend $@
diff --git a/examples/christoph-borg/config.yaml b/examples/christoph-borg/config.yaml
@@ -0,0 +1,16 @@
+metadata:
+    id: christoph-borg
+    language: swe
+
+import:
+    importer: text_import:parse
+
+export:
+    annotations:
+        - <sentence>
+        # - <token:word>
+        - <token>:stanza.pos
+        - <token>:sbx_ocr_correction_viklofg_sweocr.ocr-correction--viklofg-sweocr
+
+sparv:
+    compression: none
diff --git a/examples/christoph-borg/source/christoph-borg.txt b/examples/christoph-borg/source/christoph-borg.txt
@@ -0,0 +1 @@
+../../texts/christoph-borg.txt
diff --git a/examples/texts/christoph-borg.txt b/examples/texts/christoph-borg.txt
@@ -0,0 +1 @@
+CHRISTOPH. BORG. Född d. 10 Nov. 1779. Död d. 12 Aug. 1837. MINNE AF MYNTMÄSTAREN CHRISTOPHER BORG, jordfäst d. 18 Augusti 1837 af hans jemnårige ungdoms-wän ERKE-BISKOPEN. Räkner, och ser till, hvilken af oss är bortgången. Och då de räknade, si, då var Jonathan icke der. Israels Här skulle utdraga i striden, och Härföraren ville veta, om alla voro samlade. Jonathan saknades, emedan han, med sin vapendragare , redan på annat håll sökt och anträffat fienden. Alla de andra voro till hands, stridbare , karske män, så länge kraften stod bi, och till dess äfven de, hvar efter annan, förr eller sednare föllo till jorden, och vapnen ur deras domnande händer. Härom läses i 1 Sam. 14. I den stora striden, som, ärfd af våra fäder, lemnas oafslutad åt våra efterkommande, och den vi försvarsvis, så länge en lifvets gnista flämtar, före mot förgängelsen och dess alltid lika fulltåliga , från alla håll anstormande härar, – är ingen krigskonst uppfunnen eller något vapen smidt, som kan vända segren åt vår sida, om ock nederlaget ibland, genom småklok försigtighet eller segare muskelkraft, någon liten tid kan fördröjas. Den gamle och vane segraren går fram, och frågar ej efter, såsom jordens öfrige skördemän, om säden är mogen eller icke. Allt kött är för honom hö, och all dess godhet såsom ett blomster i markene. Han slår – och vi falle ... J fallen ... de falla, – till höger och venster, i alla årstider, år och åldrar. Det är lagen härnedre, och från den vete vi nog, att intet undantag gifves, om än stundom ett litet uppskof, som föga är afundsvärdt. Men märkvärdigt kan det vara, och äfven lärorikt, för dem af oss, hvilka höra till undantagen, att ibland se tillbaka till de dagar, då vi och våra jemnåriga öppnade värt fälttåg, och ingen lucka var på länge i ledet, ehuru faran föga skyddes, när det kom an på att pröfva den unga kraften. Våra ögon och sinnen voro ock för mycket upptagna af de ting, som kändes både närmare och behagligare, att vi särdeles kunde frukta en fiende, hvilken, så förskräcklig han utmålades, dock för oss var ett osynligt väsende, som, äfven när det röjde sin väldighet i synbara verkningar , tycktes vilja, icke åt oss, men åt de skröplige, för hvilka vi sedan, utan sorg, sjöngo liksången. Hände sig någongång, att en kamrat vid vår sida föll neder, knappt ville vi tro det; vi sprungo till, vi glömde allt annat; och befanns det sannt, så var det oerhördt, så blef det allmän häpnad, och på häpnaden följde lika allmän sorg och klagan. Men, sorgen, om än billig och liflig, och i vårt minnes förvar upptagen , kunde och borde ej länge pressa vårt hjerta. Det vidgade sig åter i frisk och egen lefnadslust ; vi hade ju så många kamrater qvar, och så många syssloämnen för hvarje dags både lek och möda, och så många tankar och blickar i den för vår synförmåga slutna, men för vår klarsynta inbillning alltid vidöppna, ljusa och sköna framtiden. Mod och munterhet återkom innan kort i det rörliga lägret, och med snart fyllda leder, med raska, om ock stundom ojemna steg, fortsatte den unga hären tåget, öfver berg och backar, öfver dalar och djup, – till dess öfningsåren voro förbi, och en hvar fick sin post på allvar anvisad af den store Befälhafvaren, som leder våra öden. Då skiljdes vi, spriddes hvar åt sitt håll. En och annan åtföljdes ett stycke på markene; så blef den ene upptagen och den andre qvarlåten. Ibland sammanförde oss händelsen der vi minst förmodade, och förde oss åter lika oförmodadt från hvarandra. De flesta sågo vi aldrig mera. Vi sökte upp, under tidernas lopp, de platser, der vi mindes att våra vänner fingo sitt lefnadskall att vårda; men der stodo andra poster, kanske redan flera gånger aflösta, – främmande ansigten, – och kände oss lika litet, som vi dem. – Efter trettio, fyratio år ropa till hvarandra vi som qvarblefne äro, under det våra tankar af någon sorglig anledning lifligare tillbakaföras i det förflutna: Räkner och ser till, hvilken af oss är bortgången ... Men det blifver oss en svår uppgift; talet är för stort, och kanske, innan vi hunnit uträkna det, äre vi sjelfve intagne i slutsumman. Men – räkner och ser till, hvilka af oss äro qvar! I det fallet äre vi lätt räknade, både vi sjelfva och, innan kort, äfven våra hufvudhår, som ej blott hvitna till skörd, utan ock redan börjat skördas. Då betyder något, att en jemnåldrad vän, en gammal trogen Jonathan faller ur det glesa ledet. Det fylles icke mer – Hans rum blifver alltid tomt ... Så blifver ock tomt, i vänners krets och hjertan , ditt från ungdomen der innehafda rum, redlige Christopher! – Ditt namn bars ej omkring verlden på ryktets lösa flygblad, och upprepades ej för en lättsinnig eller tanklös hop, hvarken af loftalets eller förtalets för en stund högljudda munnar. Du var nog vis eller nog lycklig, att undgå beggedera , genom ditt sjelfvalda, tidiga oberoende af allt annat än den rena känslan af din pligt, den mogna kunnigheten i ditt yrke, det trygga medvetandet af din oförvitlighet, och det anspråkslösa begäret efter en lycka, som gömd för afunden, var nog för Dig. Men ditt namn, aktadt och kärt för alla, som värde voro din aktning och kärlek, skall ej utan rörelse och saknad någonsin af dem nämnas, och, så ofta det nämnes, återföra deras tankar på din jemna dygd, din ohycklade ärlighet, din rastlösa flit, ditt flärdfria väsende , förnöjsamma sinne och detta, under den skenbart kalla och omeddelsamma ytan, dock så medlidsamma, varma, för allt godt och ädelt klappande hjerta. Det klappar icke mer. Vår gamle vän har fullbordat sitt lopp, såsom de många, hvilka före Honom öfvergåfvo oss; vi få, vi allt färre qvarstående, skola snart följa Honom. Och den hulda Makan, som beredde Honom hyddans trefnad, mödornas lättnad och aftonens lugn, – och den uppblomstrande Dottren, som utgjorde Hans hjertas fägnad, Hans hvilostunders behag och Hans ålders tröst, – de skola med oss tillbedja den eviga Vishet, som bäst vet när en trogen tjenare bör undfå arfvodet, – den oändliga kärlek, som skickar tider och stunder ... hoppets och mognadens, försakelsens och vedergällningens , sorgens och tröstens, stridens och fridens , lifvets och dödens. Steget är lätt, när stunden är inne. Och inne är stunden, då Herren sänder sin stilla engel och säger: Kalla hem arbetarne och gif dem deras lön. Medlertid – Vänner! Ser tillbaka med frid på dem som tagit steget, – och tänker sedan med frid, att J snart skolen taga det! Räkner och ser efter ,hvilken är bortgången Af de gamla vänner, från vår ungdoms dar – Räknekonst ej räcker, ty det är så mången, Mången som är borta, få som äro qvar. Och de blifva färre. Kretsen blir allt trängre. Länk från länk sig skiljer. Kedjan löses opp. Somliga till Våren hunno, men ej längre; Andra midt i Sommarn stäcktes i sitt lopp. Far och Moder hulda mer för oss ej finnas – Syskonkransen kära fällde bladen af – Följesvenner trogna, som så väl vi minnas! Årens mossa länge vext på eder graf. Ack, hur vi er kände!Ack hur vi er trodde! På hvar hjertats fråga edert hade svar! I de hvita själar ingen falskhet bodde, Och vår sorg och glädje eder egen var. Men J ären gångne ... Det är andra tider! Om de äro sämre – eller sämre vi, Må de Vise skilja; men det bröst, som svider, Får dermed ej åter hvad som är förbi. Väl dock Er, J gångne!Salige J döde! Ej vår arma kärlek J behöfven mer; Men för oss blef lifvet efter Eder öde, Och dess bästa tanke den – att hinna Er. Och den böjda skuldran, och de glesa håren Säga tröstlig sanning, ej för ofta sagd, – Säga, att från vaggan är för oss till båren Vägen i det närmsta nu tillryggalagd. Skuggan varder större. Stegen blifva tyngre. Rummet, som vi fyllde, kunne vi med fog Lemna åt ett slägte, karskare och yngre, Som ock tänka torde, att vi lefvat nog. Rummet snart är ledigt. Må de blott oss unna Att vårt dagverk sluta och i frid gå bort! Må de se'n åt verlden skaffa, om de kunna, Bättre dar än våra, bättre verk än vårt! Ärligt var det menadt, om ock ofullkomligt; Mycket, mycket såddes, som ej gröda bar; Dock till sädens Herre hoppas vi att somligt Skall, till jordens nytta, frugter lemna qvar. Då, hur dagen rundlig eller snäf är vorden, Skall oss qvällen samla, blid och stjerneljus; Rummet rymmer alla hos vår moder jorden, Rummet rymmer alla i vår Faders hus. STOCKHOLM, 1837. TRYCKT HOS P. A. NORSTEDT & SÖNER, Kongl. Boktryckare.
Original file line number	Diff line number	Diff line change
		@@ -0,0 +1 @@
		CHRISTOPH. BORG. Född d. 10 Nov. 1779. Död d. 12 Aug. 1837. MINNE AF MYNTMÄSTAREN CHRISTOPHER BORG, jordfäst d. 18 Augusti 1837 af hans jemnårige ungdoms-wän ERKE-BISKOPEN. Räkner, och ser till, hvilken af oss är bortgången. Och då de räknade, si, då var Jonathan icke der. Israels Här skulle utdraga i striden, och Härföraren ville veta, om alla voro samlade. Jonathan saknades, emedan han, med sin vapendragare , redan på annat håll sökt och anträffat fienden. Alla de andra voro till hands, stridbare , karske män, så länge kraften stod bi, och till dess äfven de, hvar efter annan, förr eller sednare föllo till jorden, och vapnen ur deras domnande händer. Härom läses i 1 Sam. 14. I den stora striden, som, ärfd af våra fäder, lemnas oafslutad åt våra efterkommande, och den vi försvarsvis, så länge en lifvets gnista flämtar, före mot förgängelsen och dess alltid lika fulltåliga , från alla håll anstormande härar, – är ingen krigskonst uppfunnen eller något vapen smidt, som kan vända segren åt vår sida, om ock nederlaget ibland, genom småklok försigtighet eller segare muskelkraft, någon liten tid kan fördröjas. Den gamle och vane segraren går fram, och frågar ej efter, såsom jordens öfrige skördemän, om säden är mogen eller icke. Allt kött är för honom hö, och all dess godhet såsom ett blomster i markene. Han slår – och vi falle ... J fallen ... de falla, – till höger och venster, i alla årstider, år och åldrar. Det är lagen härnedre, och från den vete vi nog, att intet undantag gifves, om än stundom ett litet uppskof, som föga är afundsvärdt. Men märkvärdigt kan det vara, och äfven lärorikt, för dem af oss, hvilka höra till undantagen, att ibland se tillbaka till de dagar, då vi och våra jemnåriga öppnade värt fälttåg, och ingen lucka var på länge i ledet, ehuru faran föga skyddes, när det kom an på att pröfva den unga kraften. Våra ögon och sinnen voro ock för mycket upptagna af de ting, som kändes både närmare och behagligare, att vi särdeles kunde frukta en fiende, hvilken, så förskräcklig han utmålades, dock för oss var ett osynligt väsende, som, äfven när det röjde sin väldighet i synbara verkningar , tycktes vilja, icke åt oss, men åt de skröplige, för hvilka vi sedan, utan sorg, sjöngo liksången. Hände sig någongång, att en kamrat vid vår sida föll neder, knappt ville vi tro det; vi sprungo till, vi glömde allt annat; och befanns det sannt, så var det oerhördt, så blef det allmän häpnad, och på häpnaden följde lika allmän sorg och klagan. Men, sorgen, om än billig och liflig, och i vårt minnes förvar upptagen , kunde och borde ej länge pressa vårt hjerta. Det vidgade sig åter i frisk och egen lefnadslust ; vi hade ju så många kamrater qvar, och så många syssloämnen för hvarje dags både lek och möda, och så många tankar och blickar i den för vår synförmåga slutna, men för vår klarsynta inbillning alltid vidöppna, ljusa och sköna framtiden. Mod och munterhet återkom innan kort i det rörliga lägret, och med snart fyllda leder, med raska, om ock stundom ojemna steg, fortsatte den unga hären tåget, öfver berg och backar, öfver dalar och djup, – till dess öfningsåren voro förbi, och en hvar fick sin post på allvar anvisad af den store Befälhafvaren, som leder våra öden. Då skiljdes vi, spriddes hvar åt sitt håll. En och annan åtföljdes ett stycke på markene; så blef den ene upptagen och den andre qvarlåten. Ibland sammanförde oss händelsen der vi minst förmodade, och förde oss åter lika oförmodadt från hvarandra. De flesta sågo vi aldrig mera. Vi sökte upp, under tidernas lopp, de platser, der vi mindes att våra vänner fingo sitt lefnadskall att vårda; men der stodo andra poster, kanske redan flera gånger aflösta, – främmande ansigten, – och kände oss lika litet, som vi dem. – Efter trettio, fyratio år ropa till hvarandra vi som qvarblefne äro, under det våra tankar af någon sorglig anledning lifligare tillbakaföras i det förflutna: Räkner och ser till, hvilken af oss är bortgången ... Men det blifver oss en svår uppgift; talet är för stort, och kanske, innan vi hunnit uträkna det, äre vi sjelfve intagne i slutsumman. Men – räkner och ser till, hvilka af oss äro qvar! I det fallet äre vi lätt räknade, både vi sjelfva och, innan kort, äfven våra hufvudhår, som ej blott hvitna till skörd, utan ock redan börjat skördas. Då betyder något, att en jemnåldrad vän, en gammal trogen Jonathan faller ur det glesa ledet. Det fylles icke mer – Hans rum blifver alltid tomt ... Så blifver ock tomt, i vänners krets och hjertan , ditt från ungdomen der innehafda rum, redlige Christopher! – Ditt namn bars ej omkring verlden på ryktets lösa flygblad, och upprepades ej för en lättsinnig eller tanklös hop, hvarken af loftalets eller förtalets för en stund högljudda munnar. Du var nog vis eller nog lycklig, att undgå beggedera , genom ditt sjelfvalda, tidiga oberoende af allt annat än den rena känslan af din pligt, den mogna kunnigheten i ditt yrke, det trygga medvetandet af din oförvitlighet, och det anspråkslösa begäret efter en lycka, som gömd för afunden, var nog för Dig. Men ditt namn, aktadt och kärt för alla, som värde voro din aktning och kärlek, skall ej utan rörelse och saknad någonsin af dem nämnas, och, så ofta det nämnes, återföra deras tankar på din jemna dygd, din ohycklade ärlighet, din rastlösa flit, ditt flärdfria väsende , förnöjsamma sinne och detta, under den skenbart kalla och omeddelsamma ytan, dock så medlidsamma, varma, för allt godt och ädelt klappande hjerta. Det klappar icke mer. Vår gamle vän har fullbordat sitt lopp, såsom de många, hvilka före Honom öfvergåfvo oss; vi få, vi allt färre qvarstående, skola snart följa Honom. Och den hulda Makan, som beredde Honom hyddans trefnad, mödornas lättnad och aftonens lugn, – och den uppblomstrande Dottren, som utgjorde Hans hjertas fägnad, Hans hvilostunders behag och Hans ålders tröst, – de skola med oss tillbedja den eviga Vishet, som bäst vet när en trogen tjenare bör undfå arfvodet, – den oändliga kärlek, som skickar tider och stunder ... hoppets och mognadens, försakelsens och vedergällningens , sorgens och tröstens, stridens och fridens , lifvets och dödens. Steget är lätt, när stunden är inne. Och inne är stunden, då Herren sänder sin stilla engel och säger: Kalla hem arbetarne och gif dem deras lön. Medlertid – Vänner! Ser tillbaka med frid på dem som tagit steget, – och tänker sedan med frid, att J snart skolen taga det! Räkner och ser efter ,hvilken är bortgången Af de gamla vänner, från vår ungdoms dar – Räknekonst ej räcker, ty det är så mången, Mången som är borta, få som äro qvar. Och de blifva färre. Kretsen blir allt trängre. Länk från länk sig skiljer. Kedjan löses opp. Somliga till Våren hunno, men ej längre; Andra midt i Sommarn stäcktes i sitt lopp. Far och Moder hulda mer för oss ej finnas – Syskonkransen kära fällde bladen af – Följesvenner trogna, som så väl vi minnas! Årens mossa länge vext på eder graf. Ack, hur vi er kände!Ack hur vi er trodde! På hvar hjertats fråga edert hade svar! I de hvita själar ingen falskhet bodde, Och vår sorg och glädje eder egen var. Men J ären gångne ... Det är andra tider! Om de äro sämre – eller sämre vi, Må de Vise skilja; men det bröst, som svider, Får dermed ej åter hvad som är förbi. Väl dock Er, J gångne!Salige J döde! Ej vår arma kärlek J behöfven mer; Men för oss blef lifvet efter Eder öde, Och dess bästa tanke den – att hinna Er. Och den böjda skuldran, och de glesa håren Säga tröstlig sanning, ej för ofta sagd, – Säga, att från vaggan är för oss till båren Vägen i det närmsta nu tillryggalagd. Skuggan varder större. Stegen blifva tyngre. Rummet, som vi fyllde, kunne vi med fog Lemna åt ett slägte, karskare och yngre, Som ock tänka torde, att vi lefvat nog. Rummet snart är ledigt. Må de blott oss unna Att vårt dagverk sluta och i frid gå bort! Må de se'n åt verlden skaffa, om de kunna, Bättre dar än våra, bättre verk än vårt! Ärligt var det menadt, om ock ofullkomligt; Mycket, mycket såddes, som ej gröda bar; Dock till sädens Herre hoppas vi att somligt Skall, till jordens nytta, frugter lemna qvar. Då, hur dagen rundlig eller snäf är vorden, Skall oss qvällen samla, blid och stjerneljus; Rummet rymmer alla hos vår moder jorden, Rummet rymmer alla i vår Faders hus. STOCKHOLM, 1837. TRYCKT HOS P. A. NORSTEDT & SÖNER, Kongl. Boktryckare.